Gästbloggning av linn olsson-park
Skrivet 2014-08-07 Klockan 14:00:39
Hej!
Jag heter Linn Olsson-Park och är bosatt bara ett par mil norr om Stockholm, på Väddö.
Jag bor där med min mamma, låtsaspappa och mina åtta djur, varvat en hästar, Morado, och en ponny, Edens Bailey's.
Baileys tävlade jag under 2012 upp till L:C i hoppning (placeringar upp till L:D) och Morado tävlar jag sen 2013 upp till 100cm (vinst upp till L:D) i hoppning och L:B i dressyr.
Jag tävlade Allsvenskan DIV 2 under våren med min medryttarhäst Casmera som jag tränade upp till 130/140 hoppning, tävlade upp till 110/LB.
Eftersom jag är ett år yngre än Maja (98a), så ska jag börja på gymnasium till hösten. Jag ska börja på Bollerup Naturbruksgymnasium och gå Den Unga Hästens Utveckling.
Bollerup ligger i Skåne, nästan 80mil ifrån mitt hem här.
Jag är så sjukt nervös så det finns inte. Jag ska bo på internat med 350 andra elever (600 elever på hela skolan ungefär), och där ska jag bo nu i tre år. Jag kommer inte hem många helger alls, första helgen är tre veckor efter att jag flyttat in.
Att flytta hemifrån för mig känns sjukt läskigt. För det första så känner jag ingen där, för det andra så är min familj 80 mil ifrån mig, för det tredje, tänk om jag inte får några vänner?
Just det där "tänk om" skrämmer mig...
Tänk om jag inte får några vänner?
Tänk om jag inte får några bra betyg?
Tänk om jag inte klarar av deras hästar?
Tänk om någon utav mina hästar blir skadade/avlivas under tiden jag är där nere?
Tänk om någon utav mina hästar blir skadade/avlivas under tiden jag är där nere?
Tänk om..
Så just nu velar jag fram och tillbaka mellan "Ska jag fortsätta?" eller "ska jag avsluta?".
Den frågan har jag ställt mig så många gånger.
Baileys är min första ponny, henne fick jag Oktober 2010. Efter ett tag började hon testa mig, när hon blev pigg. Stegrade, bockade, sparkade bakut osv. Jag kunde mer eller mindre ingenting om sånt, trots att jag ridit sen 2½års åldern.
Men jag var van vid dom här hästarna som det jobbigaste dom gjorde var att vilja äta gräs...
Så jag började fundera på att lämna tillbaka henne då hon bara var en foderhäst.
Men mamma övertalade mig att fortsätta, + att hon red Baileys ett par gånger åt mig och sa till henne på skarpen att hon inte fick göra det åt en 12årig liten flicka.
Tillslut gick det och jag fick en bästavän för livet.
Sen har vi Morado.
Hästen som blivit misshandlad och blivit en riktigt osäker häst.
Det var mammas häst ifrån början, men sen ville jag börja testa något nytt Februari 2012.
Jag red och red och red. sen när jag faktiskt började ställa lite krav på honom, funkade det inte.
Morado är nämligen en mästare på att backa. Han backade med mig säkert 50meter, bockade, halvstegrade och höll på. Jag sa en dag bara "Mamma jag vill inte fortsätta rida Morado." Men efter Baileys fick jag inte ge upp.
Och redan sommaren 2012 började vi hoppträna lite smått.
Januari 2013 hoppade vi enkelhinder på 125 och banor på 110. Mitt otroliga varmblod.
Så, eftersom jag aldrig gav upp med mina hästar, varför ska jag ge upp på gymnasieåren?
Såklart kommer jag längta hem, något otroligt. Men jag får bita ihop.
Anledningen till att jag inte gett upp är pga mamma, hon har varit där och stöttat mig genom allt. Genom tävlingar, ridningen generellt och i hela livet. Så en utav anledningarna till varför jag blir så nervös är nog för att hon inte finns där och stöttar mig, utan är 80mil ifrån mig.
Jag har också en blogg, lozt.blogg.se, kika gärna in där om ni vill fortsätta min resa på Bollerup, hästarna, shopping, foto och ja, mitt liv helt enkelt!
Slänger också in några bilder!
/Linn, lozt.blogg.se
Kommentarer
Trackback
