Jag är en av få (som jag vet om) som vänta länge med min alkohol debut vilket jag är nöjd över. Jag var 18 år när jag drack rikigt första gången, klart jag hade drukit innan men då mest smakat. Men jag är stolt att att jag vänta så länge. Även fast jag hade klass kompisar som drack då så hade jag inget intresse av de och absolut inte tiden, jag va i stallet på helgerna när mina kompisar va ute på fest. Jag blir nästa deprimerad när jag ser hur unga små tjejer som kanske är 15 år dricker eller yngre. Ännu ledsnare blir jag att det faktikst finns folk som köper alkohol till dessa små barn, dom e faktiskt fortfarade bara barn. Deras kroppar är inte färdig utveckalde än.  Och att föräldrar inte har mer koll på sina barn när dom är i den åldern är hemskt tycker jag, okej jag vet att vissa kanske inte kan ha jätte bra koll, men man kan iallfall ha koll på vart barnens pengar går eller vilka dom är med på helgerna och ha kontakt med deras föräldrar så dom ser till att de inte före kommer nått drickande i så ung ålder.

Lovar att dessa barn kommer ångra detta senare i sitt liv på ett eller annat sätt.

 

Att alkhol debuten kryper allt längre ner i ålder skrämmer mig nått så sjukt mycket. Jag som mamma i framtiden kommer vara oerhört noggran med detta att mitt/mina barn inte dricker i för tidig ålder. Jag kommer ha sten koll, just för att jag e rädd att det ska hända nått. Jag själv e sjukt rädd att gå ut själv på kvällen. 

En natt för några veckor sen skulle jag gå själv hem från Wärs och jag var långt i från full men jag hade fortfarande alkohol i kroppen, sen lilla jag, vad kan jag göra om en man kommer fram och tar tag i min arm. Jag har ingen chans att kämpa emot och det är det som skrämmer mig mest är att nått när jag har barn i framtiden ska hända med dom med tanke på att jag vet hur samhället ser ut. och hur vi tjejer ''får skylla oss själva'' om nått händer.

'' du hade kort kjol/klänning'' ''du sa inte nej tillräckligt högt'' '' du va full'' etc. Inte undra på att tjejer inte anmäler när de händer dom nått, dom tror att det är deras fel. Men det är det inte, det är aldrig offrets fel. 

 

Med tanke på hur rädd jag är för dagens samhälle vill jag inte veta hur det blir i framtiden när min generation får barn. Jag e rädd, livrädd hur det kommer se ut i samhället då. Jag kommer lämna och hämta mitt barn överallt även fast de kommer tycka det är fjantigt. Jag kommer nog exakt som mina föräldrar är vara extremt överbeskyddande.

 

Jag tyckte det var extremt jobbigt när jag va 15-16 år att mina föräldrar var så överbeskyddande, jag tyckte det var så hemkt. Men nu i efterhand är jag sjukt tacksam för att dom faktiskt varit de och insett att dom bara varit otroligt rädda om mig och vill mitt bästa! 

Tack Mamma och Pappa för att ni var och alltid kommer vara lite överbeskyddande och rädd om mig! 

 

Vet inte hur jag ska avsluta detta inlägg men det får bli med en random bild som inte har nått med texten att göra